EU-kommissionen tar Sverige i örat

Så kom det då till slut, beskedet vi väntat på: EU-kommissionen tar Sverige i örat för att inte ha genomfört bemanningsdirektivet i tid.

Beskedet kom dagen före midsommarafton i form av ett pressmeddelande och kallas på Brysselspråk motiverat yttrande (reasoned opinion). Kontentan är att Sverige nu har två månader på sig att meddela vilka åtgärder som vidtagits för att genomföra direktivet i svensk rätt, annars väntar talan om fördragsbrott i EU-domstolen. En medlemsstat är ju skyldig att följa de beslut som fattas gemensamt inom EU, det följer av medlemskapet.

Som närmast berörda har vi givetvis följt lagstiftningsärendet så nära som möjligt, allt sedan professor Birgitta Nyström lämnade sitt betänkande om hur direktivet kan genomföras. Ett betänkande som enligt vårt remissvar är obalanserat då det nästan uteslutande fokuserar på skyddet för uthyrda arbetstagare och ytterst lite på direktivets andra sida; erkännande av bemanningsföretag som arbetsgivare.

Helt enkelt har det dock inte varit, Arbetsmarknadsdepartementet har tigit som muren. Från senhösten fram till vårkanten fick vi istället kontakta lagrådet för att få veta hur regeringskansliet planerat sitt arbete. Det vill säga tills vi påtalade problemet till EU-kommissionen, då blev vi kontaktade omgående men någon tidsplan fanns inte.

Viss förståelse för detta segdragande har vi, bemanningsdirektivet är komplicerad materia, något vi upprepat till leda. Ett grundläggande problem är den misspass som finns mellan den kontinentala modellen för arbetsmarknadsreglering och den svenska. Till skillnad mot stora delar av EU har den svenska ordningen, i vart fall hittills, byggt på att kollektivavtal inte är allmängiltiga (det vill säga svenska branschavtal utsträcks inte att gälla alla företag i branschen) och att minimilöner inte bestäms i lag.

Tyvärr har ingen förklarat detta för Bryssel. Följden är att så fort minimistandarder för arbetsmarknaden bestäms på EU-nivå står inte de förväntade redskapen till buds i Sverige och det blir ett knixande och ett trixande för att å ena sidan uppfylla medlemskapsåtagandet, å andra sidan bevara den svenska modellen. Hur enkelt det är visar bland annat alla turer som följt efter Lavaldomen.

Detta är ena sidan av myntet. Den andra är att den svenska modellen också bygger på att det finns parter på arbetsmarknadens om tar sitt ansvar för att sköta regleringen. Vi är villiga att ta vårt.

Så Arbetsmarknadsdepartementet, säg till om ni nu behöver hjälp, så här i elfte timmen.