Om bemanningsförbud

Illustration: Mathias Landefjord

I helgen avhöll Vänsterpartiet kongress i min hemstad Uppsala. Åtminstone två motioner (A 32 och S 107) lyfte fram förslag på förbud mot bemanningsbranschen. Båda motionerna fick avslag av partistyrelsen. Vid kongressbehandlingen vann dock motion S 107 kongressens gillande. Sålunda körde kongressen över partistyrelsen, om än endast med siffrorna 112-92.

Det är intressant att några vänsterpartister driver denna förbudslinje då EU-regleringen, Bemanningsdirektivet, trädde i kraft 5 december förra året och den svenska uthyrningslagen kommer inom kort. Detta har även den nya partiledaren konstaterat. Han är inte ensam; Fagerstas kommunalråd Stig Henriksson (v) har svårt att förstå kongressens beslut.

För, som rikets – som de själva säger – enda kommunistiska tidning Proletären skrev förra året om bemanningsdirektivet:
 Bemanningsdirektivet har två tydligt uttalade syften. Dels ska anställda i bemanningsföretag garanteras samma rättigheter som anställda i kundföretagen, i enlighet med EU:s ”likabehandlingsprincip”. Dels ska ”onödiga och otillåtna hinder för bemanningsarbete undanröjas. 

Då kan man knappast tänka sig att ett förbud skulle vara ens lagligt.

I motionsbeskrivningarna om bemanningsbranschen hänvisas till 1930-talet då privat arbetsförmedling förbjöds i Sverige. Motionärerna menar att en motsvarande reglering åter är av nöden.

 Att referera till 1930-talets regleringar och kräva en återgång till dessa tider får mina tankar att gå till mitt hemland Finlands 1930-tal. Då förbjöds kommunistisk och socialistisk verksamhet i de så kallade kommunistlagarna. I Sverige tillämpades internering av oönskade aktivister. Att förbjuda bemanningsföretag låter lika långsökt i dag.